Wasabilicious

Sitter och stirrar ner i menykortet som så många gånger förr...

en skål med youghurt med sitet kokos och friske bär

eller

rörägg med bacon

eller

dejligt hjemmebagt rugbröd med manchegoost och dejlig bornholmerpölse

jag kan inte. jag vet inte hur man gör. jag klarar inte av att köpa mat till mig själv. varför är det så svårt? jag kan lusläsa glo vända och vrida på det förbannade mnykortet hundra gånger om och jag vewt jag vet jag vet innerligt att det kommer sluta på samma sätt som med allt annat. tankarna snurrar i huvudet. jag har inte gjort mig förtjänt av det här, inte just nu kanske senare...och så lägger jag tillbaka det på bordet, hyllan whatever.

så är det med allt.

äta frukost på ett café
beställa en drink i en bar
köpa ett par snygga handskar på hm

jag har inte gjort mig förtjänt av någonting så jag tittar ner i backen och går därifrån

varför är jag så jävla rädd för att välja? jag är så jävla rädd för att välja fel. jag hatar mig själv så mycket i sånna här sammanhang. skäms för mitt beteende så mycket att jag hellre snor någons rester i smyg och käkar upp dem i hemlighet på toaletten än att jag faktiskt lyckas beställa en normalstor portion mat och äta den helt öppet. jag jobbar fan på en resturang, jag kan äta vad jag vill...men jag plockar hellre mat ur papperskorgen än går upp till köket och ber kocken laga något.

när jag var i ungern och hälsade på Pappa slutade det med samma soppas varje dag. han ville skämma bort mig, precis som när jag var liten, ge mig allt jag pekade på. men jag kunde inte välja och när om jag för en gångs skull lyckades unna mig nåt blev jag nästan desperat av ångest för att det blivit fel. ville ha hans smak på glasskulan, äta hans mat istället för min eller ha den där tröjan han köpt till sin väninna istället för den han köpt till mig...

jag hatar att handla. det går liksom inte

i kanada var det nog värst av allt. min samlade inkomst bestod av 70 dollar i veckan som jag fick för att nakenposera som krokimodell på upperclass konstskolor lite varstans i Montreal. jag cyklade i två timmar för att komma dit, alltid i spöregn, sen låg jag naken på ett bord och frös så jag skakade i tre timmar för att sen cykla hem igen och återvända till ett middagsbord där jag bara fick käka rester.

det satte sina spår

men jag var illa tvungen. jag klarade helt enkelt inte av att handla själv. Supermarketsen i kanada var som fjorton Heron City under samma tak...alla dessa valmöjligheter, alla dessa jävla kaloritabeller,

calories per serving istället för per hundra gram

vad fan menas med per serving??? en jalapeno, tre, tio?
en deciliter youghurt, en och en halv, två?

om jag tar hälften av hälften möjliga så borde jag ju garantera mig så pass väl att jag slipper riskera att käka för mycket...eller? ska jag inte bara strunta i att äta istället och dricka kaffe istället? ska jag inte bara strunta i att köpa tröjan och dricka kaffe istället? ska jag inte bara strunta i att gå ut och dricka öl och sitta hemma framför teven och svälta istället?

hajjar ni dilemmat? när valen blir för många och för svåra så är det lättare att fly och göra ingenting alls och gömma sig i sin bubbla istället. för ett aktivt medvetet val att säga nej är tusen gånger lättare än ett aktivt medvetet val som bler FEL! då känner man sig misslyckad och hela dan är förstörd iallfall...

men kaffe funkar alltid...nästan alltid. tack gode gud för kaffet på ingolfs, tack gode gud för söta barristan på ingolfs

"jag vill ha en kaffelatte i ett högt glas med hälften av glaset med enbart skum...på minimjölk, och en extra shot espresso vid sidan av i en kopp...jag är ledsen om jag är jobbig men det måste va precis så, annars blir hela dagen fel"

hon fixade

hela morgonen är räddad

men frukostångesten kvarstår

jag vet inte hur man gör?

öl eller kaffe?