OM lår
sorry för alla jävla anorexiaångestinlägg på sistone men jag måste liksom få ut skiten nånstans
mina dagar styrs liksom ganska mycket av just anorexi och lår och fett
när jag var som sjukast så nådde ja runt med båda händerna hela vägen från lårbenshalsen och neråt plus marginal så jag kunde hålla om benet utan att nudda det liksom... nu når jag knappt runt hela vägen uppe vid lårbenshalsen och kan med möda klämma mig runt hela låret men det svider att känna allt nytt fett...varje gång jag gör såhär så vill jag dö och världen går under men jag slipper va hungrig iallfall...det är ett bra sätt att bli sugen på svart kaffe istället för hamburgare liksom även om jag tycker att det luktar gott
ändå vet jag att jag att det jag gör är fel mot mig själv
jag är ju tusen gånger mer mig själv och förmodligen mkt lyckligare just nu...jag kan tex skriva...det kunde jag inte då...orkade inte fokusera på meningsbyggnad...skrev fluddriga inlägg om viktras och sprit...
jag orkar göra saker
orkar gå ut
orkar träffa folk
orkar gå på stan
orkar faktiskt vara social i små omgångar och har denna sommar träffat så otroligt fantastiska och fina nya människor
jag kommer ihåg att det var en av de viktigaste vändpunkterna för mig
när älskade darling hanna sa att ronnie, vi som känner dig och älskar dig kommer inte försvinna någonstans trots än att du är sjuk, vi stannar, men räkna inte med att du kommer kunna träffa några nya människor just nu, du orkar inte och ännu mindre orkar någon med dig...
det kändes så jävla fel...just för att hon hade så jävla rätt
jag orkade inte socialisera och alla som känner mig som friska ronnie vet att jag är ett socialt monster...jag vill känna ALLA! och lyckas oftast ganska bra med det....
när jag fattade att sjukdomen tagit den här sidan ifrån mig så var det liksom nog, ändå kan jag märka det hela tiden, så fort anorexia är stark så försvinner resten av världen. då är det viktigare att kunna nå runt sina lår med båda händerna imorgon eller om en vecka så då är det liksom värt att säga nej till den där fikan, den där drinken, den där myskvällen i soffan, den där promenaden på stan, den där föreställningen, den där födelsedagsfesten, middagen, lunchdejten ....ni ser mönstret va?
tillslut finns det bara ett endastre alternativ kvar
hemma
ensam
svält
hurra nu når jag runt låren igen
kanske gjort mig förtjänt av en drink
blir tjock
straff
hemma
ensam
svält
karusellen snurrar vidare
hur länge kommer jag orka?
mina dagar styrs liksom ganska mycket av just anorexi och lår och fett
när jag var som sjukast så nådde ja runt med båda händerna hela vägen från lårbenshalsen och neråt plus marginal så jag kunde hålla om benet utan att nudda det liksom... nu når jag knappt runt hela vägen uppe vid lårbenshalsen och kan med möda klämma mig runt hela låret men det svider att känna allt nytt fett...varje gång jag gör såhär så vill jag dö och världen går under men jag slipper va hungrig iallfall...det är ett bra sätt att bli sugen på svart kaffe istället för hamburgare liksom även om jag tycker att det luktar gott
ändå vet jag att jag att det jag gör är fel mot mig själv
jag är ju tusen gånger mer mig själv och förmodligen mkt lyckligare just nu...jag kan tex skriva...det kunde jag inte då...orkade inte fokusera på meningsbyggnad...skrev fluddriga inlägg om viktras och sprit...
jag orkar göra saker
orkar gå ut
orkar träffa folk
orkar gå på stan
orkar faktiskt vara social i små omgångar och har denna sommar träffat så otroligt fantastiska och fina nya människor
jag kommer ihåg att det var en av de viktigaste vändpunkterna för mig
när älskade darling hanna sa att ronnie, vi som känner dig och älskar dig kommer inte försvinna någonstans trots än att du är sjuk, vi stannar, men räkna inte med att du kommer kunna träffa några nya människor just nu, du orkar inte och ännu mindre orkar någon med dig...
det kändes så jävla fel...just för att hon hade så jävla rätt
jag orkade inte socialisera och alla som känner mig som friska ronnie vet att jag är ett socialt monster...jag vill känna ALLA! och lyckas oftast ganska bra med det....
när jag fattade att sjukdomen tagit den här sidan ifrån mig så var det liksom nog, ändå kan jag märka det hela tiden, så fort anorexia är stark så försvinner resten av världen. då är det viktigare att kunna nå runt sina lår med båda händerna imorgon eller om en vecka så då är det liksom värt att säga nej till den där fikan, den där drinken, den där myskvällen i soffan, den där promenaden på stan, den där föreställningen, den där födelsedagsfesten, middagen, lunchdejten ....ni ser mönstret va?
tillslut finns det bara ett endastre alternativ kvar
hemma
ensam
svält
hurra nu når jag runt låren igen
kanske gjort mig förtjänt av en drink
blir tjock
straff
hemma
ensam
svält
karusellen snurrar vidare
hur länge kommer jag orka?
Kommentarer
Trackback