Till Jenny!

Jenny att våga erkänna för sig själv att man är trött på sjukdomen är fan det bästa friskhetstecken man kan tänka sig. Så jag tror på dig och visst fan ska du komma på rätt väg. Men du klarar det inte ensam. Du måste söka proffshjälp av duktiga människor som kan. Jag gjorde inte det och så här i dagslåget vet jag inte hur pass smart jag varit men....

DET ÄR SKITSV¨ÅRT ATT KÄMPA SJÄLV.

jag har dock isället för tio terapeuter ungefär tvåhundra kompissoldater som sliter och drar och tvingar upp mig ovanför ytan. de består av vänner och bekanta mellan himmel och jord och jag brukar låtsas som om de är min "blifrisk armé". utan de hade jag aldrig vågat börja leva, jag hade inte haft någon anledning att börja leva igen för enligt anorexin var mitt liv slut där jag var just då. Det enda krav hon ställde på mig var att jag skulle vara smal och det var jag ju så det kändes som jag hade läget under full kontroll. Det jag missade var att jag var fullständigt övergivet jävla pissensam utan en endaste ena liten ynka polare att hänga med. jag var ett skräckinagande monter och alla var skiträdda för mig....inte så kul

så jag valde att lämna barnkroppen och hitta tillbaka till mig själv igen och plötslitgt så stog de där...alla miljoner biljoner vänner möjligheter, framtidsutsikter och event evenemang och latjolajban som livet har att erbuda en frisk och sund glad tänkande människa.

den möjligheten och den världen finns för dig också...men du måste hitta ut ur bubblan...somebody s gotta break the glass....antingen så gör du  det själv eller så får du hitta någon annan som kah slå hål på skite från utsidan.

kram och lycka till och var stark

annika alias ronnie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback