Wasabilicious

Fick ett hårt slag i huvet precis...nej ett kraniespräckande jävla yxhug i skallen. Marken försvann, jorden gungade och världen gick under.

...jag är så jävla äcklad.

äckel äckel äckel och kräkkänslor

Nej...jag saknar ingen i Köpenhamn... på riktigt. Jag känner knappt någon där längre eller det de har blivit. Jag kände en Stella en gång som var cool, snygg och smart...henne har jag inte sett på år och dar. Hon morfade till något annat sorgligt och trasigt och ärligt talat så har jag gett upp hoppet på att få henne tillbaka. Frinds grow apart...it happends every day.

Men det äcklar mig för det känns som att det är mitt fel: Ni får säga vad ni vill. Men jag kommer aldrig någonsin förlåta mig själv för att min sjukdom har smittat infekterat och förpestat någon annan. Det gör helt enklet för ont att inse, än mer att fejsa och se på så då säger jag hellre helt upp den kontakten...

Sorry, hela situationen är för vidrig. Jag tänker inte pajja mig själv mer Jag är så jävla trött på trasiga människor och framförallt egocentriska vidriga anorektiker...jag fattar inte hur ni stod ut...hur ni står ut? Hur står vi ut med oss själva det gör vi ju inte... Jag e hård nu för jag vet att det är rätt.

Enda sättet att komma ur skiten är att inse att som anorektiskt ätstörd är man utelämnad åt sig själv och ensammast i världen och där kan man ju sitta och tycka synd om sig själv om man vill. För trust me...banta ner dig till vad fan du vill...kilon hit eller dit. Diagnostisera dig som vad fan du vill, i slutändan sitter du på psyk och räknar dina vidriga revben som enda underhållning, mäter lår och armar trehundra gånger om dagen. Självvärdet är hundra men du e ensammast i världen. Vem fan vill hänga med ett självupptaget monsterego vars enda hangup är kalorier. De enda som står ut är kanske andra psykade idioter, alkoholiserade puckon som jobbar i kök, andra ätstörda eller psykade patienter. Välj anorexi, gör det Grattis! Ja hade skitkul. Förde väl inte en endaste vettig konversation med en människa på ett är, tänkte inte en endaste klar tanke och gjorde väl inget vettigare än städa ett sunkigt café, spela patiants och bläddra i reklamblad....vilket liv åhh vilken lycka... grym man känner sig som människa då...

Om man vill ut ur bubblan och leva på riktigt bland de riktiga människorna får man lämna allt vad sjukdom och anorexi heter hemma. jAnorexi kompromissar inte. Aldrig någonsin. Därför kompromissar inte jag heller...

En jävligt snygg smart och framgångsrik polare till mig lyckades sätta fingret på det rätt bra. Jag citerar inte men henne poäng var typ såhär...på hälsningborgsdialekt....

Visst fan kan man banta ner sig till 40 kilo och sitta där och va nöjd med sig själv, men inte helvete kan man göra det man vill då. Om man är tillräckligt smart så väljer man att göra det man vill på riktigt istället och inser att man faktiskt får offra sig lite för sin egen skull och kanske se sig själv som lite tjock men rula resten av världen genom att va hundra gånger coolare än ett jävla vrak till skelett på ett badrumsgolv med våg och måttband som enda vän.

Jag kompomissar alltså inte

Jag tänker va frisk och omge mig med friska människor för jag vill leva.

Eller nej, jag modifierar det där lite. För min del får ni va hur sjuka störda och dumma i huvet i vill, i will love you til my dying day...men ska vi umgås får ni fan se till att åtminstone ha som motivation att välja livet...



Jag säger som Katrin Schlman...hon känns som en vettig person att namedroppa i slutet på den här jävla debatten eller monologen kanske närmare bestämt...

FUCK YOU RIGHT BACK!!!