Familjen Flor

image138

Familjen Flor

Med klumpen i halsen och Ingolf på axeln som väser i mitt öra har jag frusit mig igenom den här dagen. Kylan kylan den eviga kylan som skvallrar och skriker om att igår Ronnie så fick du måske ikke riktigt nok. Hjärnan jobbar försöker minnas om den åt eller inte åt och vad den åt och vad den inte åt. Ja hade ju de där kycklingresterna i take-away-cafflelattemuggen som jag käkade sittandes på en stol inne i Julias Boutique. Sen då?tänk tänk tänk så det knakar?jo just ja en cappucino och en halv biscotti och så smakade jag lite på Julias äggröra och fick väl i mig en skiva knäckebröd och ett litet miniäpple ute på skolan? vad med middag jo just det, jag köpte ju champinjoner. Duktiga mig, champinjoner i wasabisoyasås, fuck den tog ju slut igår helvete. Sen då ahhh tänk så det knakar åt jag inte upp jordgubbarna i frysen och några hallon och drack jag inte en soyalatte där nånstans eller lite chokladmjölk också och så just det ja en liten liten bit choklad från jobbet. Den med mint, den godaste?var det allt? Det var lax i caffelattemuggen också lax och sallad i olja. Räcker det? Var det tillräckligt för att ligga kvar eller loosade jag igår? Idag har jag varit i paralyserad matskräck hela dan och packade inte ens lunchlåda, jo en näve champinjoner och en flaska med frusna bär?visste ju att jag skulle få mat på jobbet. åt jag den? Det gjorde jag väl? Eller? Drack jag en liten cappucino också som jag hade tänkt eller glömde jag det? Smakade jag tillräckligt mycket på kakorna i kyldisken eller gjorde jag inte? Åt jag mitt äpple, drack jag min juice? Vad hände med kolhydraterna skulle jag inte ätit kolhydrater idag också? Glömde jag det? Men jag drack ju lite öl iallfall?åtminstone halva lilla ölen och lite cola i?eller hällde jag ut den? Jag minns inte det heller?

Fan Fan Fan allt e så blurrigt och mitt i alltihopa kommer familjen Flor. Älskade fantastiska underbara söta Matilde och Oskar. Med klumpen i halsen och Ingolf på axeln tar jag emot de som jag bara älskar renhjärtat och utan att egentligen veta varför?jo jag älskar dem för att de påminner mig om alla mina djur jag någonsin haft. Som djur känner av att man behöver kärlek känner barn av att man behöver kärlek. Och utan att medvetet veta om det så lovebombar dem en med positiv energi och trots att Ingolf försöker överrösta deras små stämmor med sitt väsande så bara ger och ger och fortsätter dem med att ge. Åh söta rara Matilde och underbara lilla Monsteroskar ni anar inte, om ni bara visste?jag har saknat er jag har saknat er jag har saknat er?

Matilde är så bekymrad, nästan arg, frågar gång på gång om jag inte är ledsen nu som inte får träna om jag inte vill ha hennes burgare eller henne pommes så jag kan bli mätt och lite tjock så jag kan få träna igen ?är du inte ked af det Ronnie, skall du ikke spise op? Ronnie Ronnie laver du handstand i hemlighed hvor ingen kikar nu hvor far siger at du ikke må trene?????

Oskar vill bara bli kramad och kramas, sen vill han känna på mina muskler, Oskar är sju år och starkare än mig på riktigt, han brås på sin far. Oskar sicksackar runt mina gängliga ben, borrar in sitt ulliga huvud i min hårda lilla mage och bara ger ger ger?

Sören säger ingenting, han ser men säger ingenting, jag orkar inte ens registrera honom, än mindre fundera över vad han tänker, jag är för upptagen med att dränkas av ungarnas fantastiska energi. Söta söta matilde och söta söta Oskar. Ni gav mig lite extra livsenergi idag, lite extra att fortsätta vingla vidare på. Sen är de borta ute ur dörren. Borta innan jag hunnit krama om en sista gång. Krama om och viska i deras små öron att de är bäst. Bättre än alla daquiries i världen och bättre än alla svältande nätter av falskt välbefinnande. Bäst för att de är äkta och bäst för att de är bäst.

Nu är det långt över midnatt ja har landat hemma och jag känner en känsla i magen av mänsklig hunger, kan känna hur kroppen inte bara ropar utan skriker efter mat. Men den skriker för okontrollerat för att jag ska våga mata den. Får den lite nu vet jag inte om jag lyckas hålla kontrollen. Tygla den och ge den varken för mkt eller för lite?istället får den ingenting. den får vänta tills imorgon. Vänta på sin morgonvälling, följa sina rutiner. Det mår den bäst av. Den ska inte tro att den ska ha lov att kaosa till det nu? och sprit har den fått så det räcker både lördag och söndag. Minst två drinkar fick den två nätter i rad? det motsvarar ett kilo minst eller tio hamburgare. Så den får skrika bäst fan den vill. Ingolf hånskrattar nöjd på axeln, Ronnie sitter i en liten hög någonstans långt därinne med hakan på de sylvassa knäskålarna och gråter stilla. Gråter för att hon snart ger upp. det är ändå ingen som hör henne?snart hör hon inte ens sig själv. Det var länge sen iallfall som jag hörde henne tala. Kan inte skilja hennes tankar från Ingolfs mer. Och det vet jag för Ronnie är smart. Clever med hjärna och argument och framförallt livskraft och vad mer vad mer?livsglädje. Ronnie vill leva! Hon vill leva men det var länge sen jag hörde henne tala om varför?kanske att hon har glömt? Jag knackar försiktigt på innåt och frågar... Du tjejen, vad var det nu skälet var, hur kom det sig egentligen?vad var det egentligen du och jag hade avtalat att vi skulle kämpa för? Vad ville vi egentligen med det här? Minns du, för jag har glömt!

Det känns så långt ifrån självklart nu att svara på varför? Varför jag egentligen ska orka kämpa vidare och vad kämpar jag egentligen mot för mål? Jag är en skugga av mig själv i en välputsad spegel som hänger på en rostig spik.

Man kan fortfarande se mig rätt tydligt och jag är där inne även om det var länge sen jag försvann in på andra sidan, men snart sviker murbruket i väggen och spiken ger vika och trillar ut. När spegeln ryker i golvet finns jag inte mer. Då är jag bara en hög med skärvor av välmålat glas på ett dammigt golv och ingen kommer ens minnas vad der var för nåt motiv som en gång fanns på spegeln så hur tusan ska man då kunna få ihop alla bitar och lappa ihop skiten och få den på plats igen?eller än viktigare?vad tusan ska man med en gammal trasig spegeltavla till när den en gång gått sönder. Åker den inte bara i skraldespanden samman med tomflaskorna som inte går att panta? Menar ni att jag det vill sig så ironiskt illa att jag kommer sluta som en sorglig skiva gammal spegelmålning tillsammans med mina gamla jävla importerade billighetsvarianter på romtomflaskor från tyska Aldi?

Ingolf vrider sig av skratt och ramlar nästan av min axel. Hungerskänslan som kändes så naturlig i magen för en stund sen är borta och ersatt av ett tomt tyst tigande hål. Ett hål som alla utom hålet självt vet att det snart borde fyllas igen och täppas till, säkras läggas lock på whatever, ORDNAS, RODDAS MED. Fixa hålet så att åtminstone någon annan stackars jävel slipper trilla i!

För två månader sedan och åtta kilo från var jag är nu så var jag bombsäker klockrent övertygad om att jag skulle klara det här! För en månad och fyra kilo sen hade jag sakta och med gnagande oro i magen börjat tvivla på om det var möjligt men var fortfarande tillräckligt stark för att slå ihjäl känslan av röda blinkljus som varnade om kaos. Idag är jag bara tom och nollställd. ja har ingen aning. Min verklighet och vardag är lika ogripbar som smältvatten och tiden sipprar rinner och försvinner mellan fingrarna på mig. Vissa dagar är det solsken och säkert fågelkvitter också men jag är så långt borta och förvirrad och disträ så när jag först lyckats uppfatta att någonting är vacker och kanske värt att leva för har två dagar redan passerat och tillfället att gripa tag i och hålla fast i allt det där vackra är för länge sedan redan förbi.

Kära bloggen jag är så rädd! Rädd för att jag om en månads tid inte ens ska orka säga till mig själv att jag åtminstone kommer förtjäna att leva om inte idag så imorgon iallfall?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback