gamla midnattsfunderingar...

Rastlös 9 maj 2007-05-09

 

jag är så jävla trött på min ofungerande hjärna!!! den har blivit så förslöad och trög på sistone att jag inte känner igen mig själv längre.

 

RONNIE DU ÄR FÖR SMART FÖR DEN HÄR SJUKDOMEN SA DE I BÖRJAN! ALLT FÖR SMART!

 

har jag lyckats bränna bort så mycket hjärnceller på dinnercoctails och svältdieter att jag helt eneklt blivit lite dum i huvet. kan man laga mig? finns det reservdelar för anorektiker? hej ni vet min snygga vältränade mage och mina muskulösa överarmar skulle jag kunna få byta in min ikkeexstierande obefintliga slappröv mot ett par nya sånna, modell beach 2007 tack!!!

 

jag provade en baddräkt igår. as if!!!! hur fan ska jag våga visa mig i sommar med den här kroppen. det är ju bara jag som tycker den är nåt att ha och ibland knappt det ens. dessutom så har jag erfarit hittills att när alla andra normala människor slängt av sig kläderna i vårsolen så har jag fortfarande suttit och huttrat i två tre lager tjockstickade yllekoftor som jag aldrig trodde att jag skulle få såååå mycket användning för. men uppenbarligen?jag har tre hyllor i min garderob, en för stickat och varmt, en för sommarlätt och svalt och en för byxor. jag går uteslutande runt i allt det som ligger på den översta hyllan. sommar och svlat är för kallt och byxdelen är ett skämt. de byxor som faktiskt passar kommer uteslutande från barnavdelningen och får mig att känna mig tjock, de andra normalstora byxorna skulle jag behöva hängslen och skärp för att lyckas hålla på plats så de får ligga fint ihopvikta längst bak på hyllan och skämmas och vänta på bättre tider. tider av fettma viskar ingolf i örat och hånflinskrattar med sin väsande röst.

 

jag låg riktigt lågt igår, så där darrande skräcklågt där världen blurrade, hjärtat klappade och hjärnan gick på slow mo. jag borde ätit glass, men det regnade så där galet mycket som det bara gör vid just den här tiden på året. när skyarna bara fortsätter att öppna sig och vräka ut regn över vår lilla värld och allt man kan göra är att sitta och huttra i sina lager på lager tröjor, titta ut genom fönstret och hoppas att man får leva länge nog för att få uppleva efter regn kommer sol principen.

 

jag är inte på the braiking point ännu men jag är nära igen. jag är där där jag vill börja spontangårta åt min egen litenhet i dubbel bemärkelse. där hjärnan är så trög att den inte klara av att sköta sig och alltin blir fel. det blir fel i kassan, jag sätter igån larmet på jobbet, glömmer att ta in skyltet vid stängning. alla de där idiotgrejerna som vanliga 9-5 arbetande idioter kalar av att komma ihåg men som är fullständigt oöverskådligt för mitt trötta huvud.

 

om jag fortsätter identifiera mig med sjukdomen måste jag börja acceptera min ökade dumhet och se den som en del av mig för jag är fan inte särskilt smart längre. du har ju redan frågat det där och jag har svarat tre gånger säger stella. kommer du inte ihåg??? nej för när du pratade till mig var jag fullt upptagen med att räkna ihop hur många kalorier den där kaksmulan plus de åtta nachochipsen med ost på motsvara och hur många timmar utan käk jag måste ta mig igenom nu för att ligga på plus minus noll igen. varför kan jag räkna kalorier så bra men är så urkass på att få kassan att ligga på noll diferans? haha det är ju fullständigt logiskt egentligen jag är väl snarare lika bra på båda delarna för inte fan kan jag sitta här och lura mig till att tro på att jag räknar rätt med kalorier heller för den delen?då skulle jag la inte sitta här på min knotiga röv och hacka tänder och darra i hela kroppen?nej jag är lika bra på att få diferance i kassan som jag är på att få diferance i kroppen?de hamnar på ett ständigt minus båda två.

 

jag är bara så jävla skraj för att förlora jobbet?putsar och fejar, kämpar och sliter med alla krafter jag har för att det ska se fint rent och flcäkfritt ut..men det är ju skit samma om kaffemaksinen är skinande ren om dörren till cafét står på vid gavle och det saknas en hundring i kassan nio gånger av tio?jag skulle också sparka mig själv.

 

hmm nu ringde precis min chef och sa att jag var en skatt och klippa som räddade henne ur skiten?

 

är jag lika självkritisk och hård mot mig själv när det gäller min kvalité på det jag tar mig för som jag är mot min kropp och vad jag är värd?

 

i guess so men det var i alla fall en energyboost at få lite cred så nu jävlar ska jag sluta gnälla och gå och träffa farbror doktorn. jag ska iklä mig full stridsmundering med ledsen sommarkjol och massa stickade koftor, tunga nitbälten och svarta ögon. sen får de väga min värdighet att leva i siffror om de vill. idag väger jag min värdighet i vänliga ord och vänner som alltid tycks vara där och lyssna trots att man varken hör eller ser dem särskilt tydligt ibland..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback