Wasabilicious

vilket antiklimax

dagen var ju så fantastisk, mamma Ulli och pappa Benke tog med stackars lilla Ronnie på stan i Köpenhamn och skämde bort henne. kanske lite i brist på att skämma bort deras egen dotter som slavade i kassan på superbrugsen när hennes fantastiska föräldrar var på besök...

jag fick vara stand in dotter och det var alldeles alldeles underbart... jag trodde nästan att jag var frisk den dagen...bortskämd med föräldraomsorg som frukost lunch och middag... (jag bytte inte ut någonting...joo vänta lunchen blev en öl kanske...men vi åt ju en så sen frukost...)

allt var som det bara skulle vara. vi gick på stan, tittade i affärer, provade kläder, köpte konstiga prylar på en tiokronorsaffär, åkte på en tur med kanalbåtarna för att turista, blev dyblöta av en en timmes lång regnskur men det gjorde inget för allt var så normalt.... jag var så jävla normal och så jävla mycket jag som jag bara kunde vara

vi åt sushi på lyxigiga fantasitiska sticks and sushi, fantastiska stella mötte upp efter jobbet, jag åt dessert, blev inte ens jääteillamående av all maten...

allt var som det skulle vara
jag var normal, jag var jag, jag var sedd

sen åkte vi ut till spårvagnsremisserna för att äntligen se den fantastiska cirkusnattcabarén, den somjag sett så mkt fram emot med skräckblandad förtjusning... och sen blev allting bara mörkaste nattasvart

borta var magin, borta var jag, borta var annika alias ronnie von fucking starnay...

ingen såg mig
alla såg anorexin

och hon var ful och elak och benig...

äckel äckel äckel

hon skrämde bort alla som ville hälsa,
hon skrämde bort alla som ville prata
hon skrämde bort alla som en gång var annikas vänner

kvar står en mycket mycket ensam och övergiven annika
en annika som ingen ser

anorexina skrattar

vad var det jag sa, vad var det jag sa, du har inget här att hämta, ingen vill ha dig, du är motbjudande äcklig och ful, titta dig i spegeln, räkna benknototna som sticker ut på framsidan av bröstet och se hur vidrig du är...de bär upp ett hängigt lager av hud och tonvis med depåer av fett fett fett

nu har spegelbilden förvridits igen

jag är knotig och ful
säckig och död

men i huden som hänger har det bildats tonvis av fett

fett som med jordens dragningskraft tänjer ut skinnet så att det blir stort och fladdrigt och hängande. jag är ett sladdrigt vidrigt fettskelett

anorexian skrattar

du är så ful så att ingen vill ha dig, vad var det jag sa vad var det jag...

du har ätit som en gris och ingen vill ha dig, inte ens när du är redo och parat och full med mata och bränsle och energi så duger du till

du är vidrig och äcklig och ful

och framför allt smällfet

jag kämpade länge för min rätt att leva, för min rätt att vara jag....men anorexian hade sä rätt

jag var äcklig och motbjudande och ful och ingen ville ha mig

så jag lämnade festen i tårar

skrikandes av  gråt som vräkte ut ur halsen cyklade jag hem i gryningen

solen sken, det var en fantastisk sommarmorgon för alla. alla hade haft en bra fest, alla var glada och nöjda och hade gjort sig förtjänta av att leva...alla utom jag.

det var en underbar sommarmorgon och allt jag kunde höra var anorexian som skrattade mig rakt upp i ansiketet och skrek i mitt huvud

äcklig motbjudande, fet, ful

...

...jag fattade nog inte förrens då...
...nu...
...imorse...

hur jävla jävla sjuk jag är

jag är så jävla sjuk

men värst av allt

jag är sjuk äcklig och fet

vilket antiklimax, vilken mardröm, vilken mardrömsfest

jag är fet äcklig och ful och jag får fortfarande inte vara med och leka med de andra barnen

anorexian håller mig inte i handen hon skrattar och skriker...omvärlden vill inte ha mig, vill inte ens se på mig, ännu mindre röra vid mig eller ta i mig

JAG ÄR SÅ JÄVLA FUCKING ENSAM

jag är portad från livet och portad från döden

jag cyklar en fantastisk sommarmorgon i solen som jag inte ser, i solen som jag inte kan njuta av, för att jag befinner mig i anorexina svarta jävla gränsland i randen till ingenstans alls