Wasabilicious

"jag är avundsjuk på din anorexia"



vid flertal tillfällen har den absolut smartaste och finaste mest clever av mina vänner gett utryck för samma snedvridna funderingar tankar och erkänt att de ibland känner sig avundsjuka på min anorexi.

"jag är avundsjuk på din anorexia"

och med det menar de ju såklart inte orkeslösheten, ensmaheten, den ständiga yrseln, ångesten och besattheten av mat

nej de menar nog snarare att de är avundsjuka på min magra uppenbarelse

och vet ni vad, det är jag också

the thinner is the winner, smalhetsidealen är snedvridna och sjuka och på MODE

om jag fick välja så skulle jag väga 39 kilo resten av livet, men med det valet medföljer en rad ganska otrevliga konsekvenser som jag inte riktigt är lika tvärsäker på att jag är villig att ta

om jag ska väga 39 kilo rest of my life kan jag vinka bye bye till allt som INTE innebär svält, ensamhet och ångest. för i slutändan är det det absolut enadaste ena du har kvar.

att vara anorektiker är egentligen inte ett dugg svårt. man plockar bara bort alla ämnen i sitt liv som ger än livskvali´tet och så hänger man sig åt svälten. man säger hejdå för gott till vänner, fest, familj, skola, utbildning, jobb och hobbys... för att umgås med andra människor krävs en viss energi för att ens orka föra ett samtala. För att ta sig till skola jobb eller fest måste man ut ur sitt hem och röra på sig och det kräver också energi. För att festa, dansa, rida spela vollyboll, bada gå på stranden, promenera i stan, shoppa kläder i affären, duscha tvätta håret, borsta tänderna, sminka sig, komma upp ur sängen krävs ENERGI!!!!! Energi är lika med mat och om man medvetet väljer att inte äta så kommer man förr eller senare göra den obehagliga upptäckten att man faktiskt inte har kraft ork lust eller energi till att ens cykla ner på stan och dricka en kopp svart kaffe med sin bästa väninna.

så hur kul är det att va skitsmal om man ändå aldrig orkar tvätta håret och sätta på sig kläder och gå ut genom dörren och strutsa runt i sin smala kropp...och aldrig i livet att du kommer våga äta nåt när du rasat så långt ner...nej för det är nu anorexian e som starkast och det är hon för att hon är det enda du har kvar...allt annat har du ju sagt nej till och valt bort...du orkade ju inte

plötsligt orkar du inte med allt det där som var det du ville, dina drömmar och framförallt dina livsmål

anorexian vänder det till att vännerna sviker och att din familj har övergivit dig precis som alla andra dumma dödliga ätande feta idioter...skit i dem du har ju "MIG"

så där sitter du nu, skitsmal med skitigt hår och smutsiga strumpor i ditt hem som liknar skit för hur fan ska du orka städa... att koka vattnet till morgonvällingen fick dig att börja gråta och tanken på att gå ut med soporna är så överväldigande att du måste lägga dig ner på soffan bara en liten stund för att samla kraft... kanske det hjälper om du äter en wasabiärta, en liten wasabiärta då borde du orka...

efter att ha ätit ärtan får du så mycket ångest att du måste springa ut med soporna och gå en extra runda runt kvarteret, panta alla burkar du hittar, skrubba toalettgolvet med klorin och damsuga hela lägneheten för att va säker på att den jävla wasabiärtan inte sätter sig på låren...

det är priset du får betala för att äta en endaste lite sketen wasabi ärta. EN! TÄNK PÅ DET NU DET ÄR PRISET FÖR EN WASABIÄRTA!

sen är du tillbka apå noll

sitter i soffan och glor på topmodell och grinar
dina bästa vänner är i träningshallen och lär sig göra flickisar och bakåtvolter, hoppar trampolin och tränar vighet och akrobatik
där är du inte välkommen
du är portad
portad från träningshallen tills du väger 47 kilo igen

47 kilo

fattar ni hur många wasabiärtor det är mellan 39 och 47 kilo...

jag är smal och ni är avundsjuka på min sjukdom...

jag tror inte ni fattar hur många timmar om dagen jag tillbringar med att övara avundsjuk på alla feta levnadsglada tjockisar där ute

jag tror inte ni fattar hur många timmar om dagen jag tillbringar med önska mig tillbaka mitt liv