Wasabilicious

Likheten är skrämmande slående...inte snat =P

MEN

Ha ha nej du hannah, i´ll keep on hanging in there ett tag till, eller?  

Hannah drömmer mardrömmar om att hon loggar in å helgon och möts av Piratkrobatens dödsannons. jag skrattar högt och nästan med hjärtat, nej såååå illa e det faktiskt inte, jag håller ju inte på att dö iallfall, eller?

 

De senaste veckorna flyter samman, sen Sofie och Hannah var här på besök så har dagar och helger och veckor flytit samman. Jag jobbar och jag roddar. Jag älskar nya jobbet, älskar att ha nåt att göra. Även om det nu är kånka disk upp och ner för trappor, steama mjölk och fixa ?kaffetastiska upplevelser med vispgrädde med maplesyrup till smilande kunder? som dricksar i snitt 45 kronor om dan.

 

Sen är jag omgiven av toscakakor, äppelpajer, isvita cheesecakes och nachostallrikar. Jag smakar på nästan allting, i alla fall en gång sen när jag vet hur det smakar är det inte kul längre och om jag råkar stoppa samma sak i munnen två gånger så måste jag spotta ut. Det känns liksom onödigt att äta nåt som motsvarar en liten kaloribomb om jag ändå vet exakt hur det kommer smaka. Å andra sidan är det en guldgruva för mina blodsockersvängningar. Det finns alltid en kaksmula eller tiondelsbrödkant att suga på om jag skulle falla allt för lågt och börja röra mig i det där gränslandet där allting blir blurrigt och jag tappa tal och tankeförmågan och börjar sluddra.

 

Jag önskar att om jag ställde mig på vågen nu så skulle den visa 48 kilo med guldstjärna i kanten. Jag vet att den aldrig någonsin skulle få för sig att kravla hela vägen upp till 48 men jag önskar ändå. För här där jag är nu där vill jag vara. Fast jag vill att vågen ska visa annorlunda så att jag får träna också. Men drömmen om att komma tillbaka till träningshallen, pappa Sörens hardcore träning och fysisk tillfredsställelse i utmattning seglar bara längre och längre bort ifrån mig och det som en gång var mitt mål, min morot min trigger är så suddigt och bakom så många stängda dörrar att jag nästan glömt hur jag från början hamnade i den här soppan.

 

allt jag vet är att om min kropp äter upp 750 gram till av sig själv så kommer jag väga lita mycket som jag gjorde när jag var elva år gammal på riktigt. jag vet inte om jag klara av att rasa ner under 40 strecket?jag fattar det inte, hur lyckas jag stå på benen? och hur kan de pappskallar till folk omkring mig på skolan säga till mig samma dag att jag ser mycket bättre och snyggare ut nu när det syns att jag börjat äta igen!!!

 

vadå BÖRJA ÄTA???? har jag någonsin slutat? jag tror inte folk fattar att jag käkar. jag tror fortfarande att jag äter mer än dem?fast jag äter bättre? jag vet att jag äter bättre, fast lite för bra för min egen hälsas skull kanske.

 

jaja skitsamma piratakrobat är inte död i alla fall men hon är mycket mycket trött och idag ska hon försöka göra det där som hon skjutit upp nu i två veckor. cykla hela långa vägen in till stan och ordna sitt förbaskade skattekort så hon kan få sin surt fördärvade lön åtminstone till början av nästa månad?